Senaste inläggen

Av Josefin Örnklint - Onsdag 9 jan 00:21

Bocas del Toro är en grupp med öar i västra Panama där Isla Colon är den största med Bocas Town som "huvudstad" och flygplats. Här bor ca 9 000 bofasta och öarna består av mest mangrove och regnskog.



När man anländer här möts man av lite hippiekänsla och riktigt karibiskt öliv och taxin som tog mig till mitt boende skumpade fram på sand-/grusvägar i 40 minuter längsmed havslinjen och djungeln. Man möter vingliga cyklister med surfbrädor under armen, hundar och lokalbefolkning längsmed vägkanten. När vi är framme vid mitt boende välkomnas jag av värdparet Simon och Wendy till deras lilla "oas" som heter Oasis Bluff Beach. Det är opretentiöst men ändå så otroligt genomtänkt och smakfullt ur alla aspekter och en helt eco friendly resort där miljötänket och närheten till naturen genomsyrar hela verksamheten. Här finns inget kommunalt vatten så då får man ta tillvara på de 4 meter (!) nederbörd som faller varje år och av det filtrera vattnet till drick- och duschvatten.



Simon och Wendy som är ursprungligen från England men har bott i USA under de senaste 17 åren, sa upp sina ordinarie jobb i USA för 2 år sedan och gjorde verklighet av sina drömmar och köpte denna nedgångna fastighet och renoverade upp det till ett tipptopp resort med endast 4 rum där dom designat allt. Här driver dom också restaurang dit folk vallfärdar för att smaka på Simons vällagade mat och dricka goda cocktails! Det enda negativa jag har att säga är att man inte kan bada i havet utanför då det är förenat med livsfara pga enorma vågor och kraftiga undervattensströmmar. Endast de "våg"halsiga surfarna älskar´t!


Kan inte ge Simon ochWendy nog med beröm för deras passionerade servicekänsla dom förmedlar och det är för dom man en dag skulle komma tillbaka hit. Dom driver detta med kärlek och en personlig service till sina gäster som saknar motstycke och något annat jag upplevt. Frukosten serveras av värdparet kl 8 till 9 på terrassen som vätter mot havet och alla gäster sitter vid samma bord och äter och samtalar om reseupplevelser och ger varandra tips vad man ska besöka på ön. Man får Simons goda omelett, varmt bröd och fruktsmoothies som inte är av denna värld. I all sin enkelhet är detta värt tusen gånger mer än den svulstiga frukost på det vräkigaste lyxhotellet. Ja ni förstår..... OM ni någonsin besöker Bocas så försök att få ett rum på detta underbara ställe! Det har toppbetyg både på bookings.com och trip advisor.


Vad som kännetecknar Panama är regnskogen och dess rika djur- och växtliv. Inför mitt voluntärprojekt i vår har detta varit en enormt bra skola och introduktion i vad som finns i djungeln och hur man ska värna om dess liv. Djugeln här på Bocas är hem till Howling Monkeys (som väcker mig med sitt brunstiga läte vid 6 på morgonen utanför dörren), White Face Monkeys, sengångare, papegojor, margayskatter och pilgiftsgrodor - alla som jag har träffat idag! Den historia som berörde mig mest var den om margaykatten Max som jag berättar om här nedan.



Jag besökte idag en kakaofarm i miniformat. Ett amerikanskt par som bor på en av öarna här driver en helt enorm botanisk trädgård på deras egen tomt och har 2000 kakaoträd. I oktober kom den närbelägna indianstammen över med en nyfödd margaykatt som övergivits av sin mamma (eller om mamman blivit dödad). Margaykatten är släkt med ozeloten för de som undrar. Den lilla margaykattungen var utmärglad och dom gjorde sitt yttersta för att mata den med pipett vilket den svarade på. Idag är kattungen 3 månader och heter Max och är sjövild! Han klättrar, sprattlar och leker och sliter kycklingbenen i stycken. Hungrig hela tiden enligt husse och matte. Robert (husse) tar ut Max varje kväll för att lära honom att klättra i träd då tanken är att en dag när han är tillräckligt stor ska anpassas ut i det vilda vilket tydligen är ganska lätt med dessa kattdjur. Lilla Max var underbar men svår att kela med då han var hal som en ål och gillar att bitas (utan att det gör ont) men oj så mjuk i pälsen!



På kakaofarmen fick jag även smaka på teremiter. Tvekade länge tills Robert sa att dessa var de mest välsmakande av dom alla med en pepprig persiljesmak - jag tog mitt mod tillfånga och tänkte att jag någongång måste smaka på vår proteinrika framtidsmat - och det var gott! Kan verkligen rekommendera att äta levande termiter (iaf denna sort som lever långt ner på trädstammen och inte bits)!


När vi kom tillbaka till vår resort satt en sengångare för en gång skull långt ner i ett träd och precis utanför altanen vid våra rum! Fick några fantastiska bilder på denna trötta varelse! Jag älskar den långsamma stilen och det ser verkligen ut som om han har rökt på med något nedåtchack men dock bara "morgon"trött då det är hans start på dagen. Sen blev det fart på honom och han klättrade uppåt stammen till toppen där de gröna härliga frukostbladen satt.



Här stannar jag två nätter till innan jag åker tillbaka en sista natt till Panama City och sen hem. Just nu är min devis hemma bra men borta bäst. Klimatet är verkligen underbart här och jag sover så otroligt gott om nätterna. Sen att vara omgiven av alla dessa häftiga växter och djur är otroligt spännande.


From Bocas with love!

ANNONS
Av Josefin Örnklint - Lördag 5 jan 15:05

     

                  

"Panamanians are tired and lazy and sleep more than average" - så sa vår lokala guide. Pga värmen och den höga luftfuktigheten blir man tröttare här och sover i genomsnitt längre och går mycket långsammare. Om man har sömnproblem ska man åka hit! Nog för att jag sover mycket hemma men här kan jag definitivt instämma i tröttheten då jag varit helt slut mellan 19 och 21 varje kväll och somnat med bokan på magen och sovit som en stock i 10 timmar. Efter att guiden fått information om min härkomst frågade han varför i hela världen jag åker till Panama då han menade att europeer inte reser till Panama - jag svarade precis som jag sagt till alla andra; varför inte? Han gillade svaret och tyckte jag var modig och uppskattade att jag ville besöka hans land.



Panama vätter mot 2 hav - sydsidan mot Stilla havet och norra sidan mot karibiska havet. Landet delas av en bergskedja och på norra sidan regnar det mycket och har därför regnskog medan man på södra sidan har det lite torrare. Här bor 4 miljoner invånare varav 90% bor mot den södra delen som vätter mot Stilla Havet. Enligt vår guide så är jobbmarknaden bra här. Alla kan få jobb och de flesta jobbar. Han säger att det finns väldigt få hemlösa då man inte får någon hjälp av staten. Inte heller så mycket kriminalitet mot turister då straffet på 5 år i fängelse avskräcker många.


Delar av staden känns dock inte trygga att gå i och man kan promenera i ett turistigt område när man i nästa sekund inser att man är i ett ganska utsatt område och man vill inget hellre än därifrån. Jag har promenerat klart i denna stad och när man som jag, blond, ca 1,80 lång med magväska och google maps i högsta hugg kommer gåendes, ja då väcker man onödigt mycket uppmärksamhet vilket inte alltid känns angenämt. Har därför varit på en del dagsturer.


Kanalen är väl det som kännetecknar Panama mest. Dygnet runt passerar stora fartyg från europa som ska leverera varor till "andra sidan". Med en enormt avancerad slusskonstruktion (och utbyggd kanal som blev klar 2016) som finns både på Stillahavssidan och karibiensidan, tar det sammanlagt 5 timmar att slussa medan hela kanalen tar 10-12 timmar att ta sig igenom. Inkomsterna kanalen medför till landet är ganska stora på $80/kontainer. Det fartyg jag såg slussa hade flera tusen kontainrar.



Att resa i Panama är lite kaosigt och lite rörigt - med andra ord inte perfekt och man hinner irritera sig på människor och företeelser flera gånger om dagen. Det kliar i fingrarna att effektivisera och organisera och man inser att i vissa delar av världen är man helt enkelt bättre på detta, dock skulle jag säga att de länder är i minoritet. Det är väl detta som kallas "lean management" på affärsspråk. Men att bevittna det icke perfekta, lite röriga och kaosiga ger en insikt och en ödmjukhet inför det man har hemma. Hemma lever jag i en (enligt mig) perfekt ordnad tillvaro där allt fungerar som det ska och där det finns enorm kompetens att prestera på en hög och kostnadseffektiv nivå. Trots vår perfekta och finslipade yta förvånas jag över hur mycket folk klagar och gnäller hemma. Är det inte om huruvida din hund får kissa i någons buske så är det att grannen tar en cigg på sin balkong eller att man i rusningstrafik får vänta 5 minuter extra på buss nr 4. Här är man nog glad om bussen kommer överhuvud taget. Med tanke på vad vi betalar och bidrar till systemet hemma så inser även jag att saker och ting ska fungera och att man ska få valuta för de pengar man betalar för en service eller vara men tycker ändå att jag dagligen bevittnar triviala klagomål. Jag växer och utvecklas som människa av att resa i icke perfekta miljöer - att se hur en stor del av befolkningen har det och trots det så är de flesta man möter glada och tillmötesgående individer som säkert kämpar mer än vad vi gör hemma för att få ihop till sitt dagliga levebröd.



Jag åker nu på 5 dagars exil från Panama City - var får ni veta om några dagar.


Hang in there!



ANNONS
Av Josefin Örnklint - Onsdag 2 jan 16:04

Min crashcourse i inka är nu över. Förundras över deras kunskap och intelligens för 500 år sedan. Perfektionen i byggnadskontruktionerna är häpnadsveckande. Inkariket sträckte sig från Chile i söder upp till Colombia i norr längsmed hela sydamerikas västkust där Cusco var "naveln"/centrum.


När man landar i Cusco känner vissa av den tunna luften och jag fick ta luftrörsvidgande. Cusco liggerpå 3500 möh och man kippar efter andan vid mnsta kraftansträngning. Vär som högst uppe på 3750 möh i en liten by. Man kan tro att Machu Picchu ligger högre men så är inte fallet. Det ligger på 2500 möh.


Nyårsafton bjöd på folkfest på stora torget. Där var packat med folk. Lämnade denna fashinerande kulturhistoriska plats med en känsla av lycka av att ha fått bevittna det. Via Bogota har jag nu hamnat i Panama City. Många har frågat mig varför jag åker dit och jag har svarat varför inte? Inte ska jag gömma undan pengar i varje fall.... Jag kommer hit helt utan förväntningar - ett blankt blad som ska fyllas i efter hand.




Av Josefin Örnklint - 30 december 2018 14:14

   

För flera år sedan såg jag ett TV-program från Machu Picchu som fångade mitt intresse. Ett kamerateam följde en grupp som gjorde en flerdagarstrekk med camping i tält. Det var något med det mystiska, den storslagna naturen, historien som berättar om Inkafolket som för 500 år sen hade sina boplatser uppe i Anderna, djurlivet och människorna som bor uppe i höglandet i Peru som jag kände en önskan om att själv få besöka.


Nu 2018 blev det av!


Det är en ganska lång, omständig och dyr historia att ta sig dit men när man väl är på plats överträffar det alla förväntningar man haft!


Inkaruinerna med Machu Picchu som den mest kända, upptäcktes 1911 av en amerikansk forskare som skulle in i den närbelägna djungeln och utforska de ruiner man tidigare hade upptäckt där. Med andra ord en ganska ny upptäckt som har fått arkeologer från hela världen att vallfärda till denna historiska plats.


Vi lämnade Cusco strax före 4 på morgonen den 27 dec. I 1,5 timme åker man bil till Ollantaytambo för att borda ett tåg som tar en utmed floden omgiven av de vackra bergen som börjar torna upp sig, till starten på KM104 Inkatrail.

Chris och jag hade turen att få en egen guide, Sergio, vilket gav oss möjlighet att ställa en massa frågor. I ca 4 timmar vandrar man med en jämn stigning längs med bergväggen med alltmer storslagen utsikt ju högre man kommer. Ju längre man kommer desto mer blir vegetationen regnskog och djungel.

Tillslut når vi Wiñawayna på 2 650 möh som var en boplats för Inkafolket.

Trekken fortsätter i ca 3 timmar med alltmer stigande trappor. Peaken är när vår guide informerar oss om vad som komma skall strax innan vi når Inti Punku, även kallad the Sun Gate och var en gång entrén till Machu Picchu. Vi ska få erfara vad lokalbefolkningen kallar för "Gringo killer"..... Det är precis vad det låter, en typ vertikal stentrappa som får låren att helt bedövas av smärta när man börjar klättra.

Själv lät jag som en blåsbälg mest hela tiden och man tror hela tiden att man inte orkar mer, vilket man gör! Man kan också bli omsprungen av "Porters" som är Andernas svar på sherpas och som bär 12-15 kg på ryggen. Dom skuttar uppför de ojämna stentrapporna likt bergsgetter i flera fall med sandaler på fötterna. Trots mina nya vandringskängor likställer jag mig med dunderklumpen som tungt dunsar fram flåsandes över stenarna.


Vid the Sun Gate får man den första vyn över Machu Picchu. Sen bär det nerför mot MP och känslan när platsen närmar sig omgiven av de spetsiga bergen är obeskrivlig och man får en känsla av att befinna sig i en sagovärld. Lamorna som betar sitt gräs bland ruinerna gör hela intrycket ännu mer äkta och man blir oerhört ödmjuk inför denna plats. Trots en massa turister råder en tystnad över platsen då man ej får utföra höga ljud, man ska respektera denna heliga plats.


Kvällen bjuder på middag med Sergio inne i den närbelägna byn Aguas Calientes. Jag provar stekt alpacka..... segt men god smak.


Morgonen efter möter vi upp Sergio kl 5 i Aguas Calientes som köat åt oss sedan kl 4 för att vi ska få komma med den första bussen upp till MP som avgår kl 6. Vi möter MP i en dimma men som sedan spricker upp till en soluppgång och vi får en historielektion av Sergio om detta väldigt speciella ställe.

Benen är som stumma, värkande stockar och som namnet Aguas Calientes antyder har byn varma källor man kan bada i i 32-37 grader. Efter de uppmjukande mineralbadet tar vi en rejäl Inkamassage med bl.a varma stenar som avslut på vårt äventyr. Kvällen bjöd på marsvinsmiddag som jag inte riktigt kan rekommendera någon att äta då den serveras hel på tallriken men med mest skinn och ben. Den stackaren dog förgäves.....

Av Josefin Örnklint - 28 december 2018 03:13

.....så sa flygbiljettfötsäljaren till mig när jag i desperation hamnade på deras kontor och berättade att mitt flyg som jag trodde jag var inbokad på hade slutat gå för 2 månader sedan vilket incheckningsdamen informerat mig om någon timme innan på Limas flygplats.


Dagen började så behagligt och lugnt igår i Lima men lite anade jag vad som komma skulle. For ut till Limas flygplats lite tidigare för att ha lite extra tid till att äta lunch. Flyget till Cuzco skulle avgå 15:20. När jag anländer check-in-desken får jag meddelande att min flight inte existerar sedan 2 månader tillbaka. Hon säger att jag kan vara lugn då dom bokar in mig på en ny flight imorgon vid lunch och står för hotell och alla omkostnader. Här bryter jag ihop lite grand då min 2-dagars Inkaledstrekk tillsammans med Chris som väntar på mig i Cuzco har upphämningt kl 03:45 morgonen efter.. Det ör detta som är huvudmålet med min resa och jag ingår en inre kris och kan inte samla mina tankat. Kvinnan ger mig då best option att anlända i cuzco kl 06;00 vilket också är för sent. Jag blir tipsad om att gå till andra flygbolag och köpa en ny biljett. Ställer mig i kö men får info att alla flighter till cuzco är fulla hela dagen. När jag står i en annan kö så kommer en man fram och frågar om jag är ute efter att köpa biljett och att han i så gall kan hjälpa mig om jag följer med honom till ”principal office”.. Här går hela min hjärna på högvarv och skriker ”gör inte detta du blir lurad”. Men vad har jag att förlora. Jag blir ännu mer orolig när vi börjar traska långt bort från avgångsbyggnaden över en bro och in i ett kontorskomplex. Där får jag omedelbart hjälp av en man (låt oss kalla honom för pappa Pedro). Han säger ”oh shit” när jag berättar min story och informerat mig att alla flyg till cuzco är fulla men han ska se vad han kan göra. Vet inte om jag kan lita på pappa Pedro men när han börjar luska på olika alternativ och ringa min researrangör till Inkatrekken så känner jag att han gör ALLT för att hitta en biljett till mig. Pappa Pedro sätter mig på väntelista och lyckas med det omöjliga att haffa en sista flygstol till cuzco under dagen med ankomst 18:48 för $500. TAGET sa jag!


kommer till gaten, allt är frid och fröjd och Chris som sitter i Cuzco och försöker rodda där ifrån är glad att allt har löst sig. Vi bordar planet i tid men känner snart att något inte står rätt till när vi har passerat ca 20 min efter utsatt tid och en flygplanstekniker hänger länge i cockpit. Anninseringar börjar gå ut på spanska i högtalarna och vi är många utländska passagerare som inte förstår. Jag går fram och säger åt kabinpersonalen att dom bör informera även på engelska så alla förstår. Efter detta förstår jag av min granne att planet inte kan lyfta med den vikt som är för närvarande då det är något underhållsfel. Dom efterlyser 40 frivilliga att kliva av och få hotell, mat och $50 i kompensation för att bokas om på flight imorgon. Jag är helt på det klara med att inte vara frivillig idag då jag betalat $500 för min nya biljett. Vi sitter i 2,5 timmar i ett fullständigt kaos ombord som man kan kalla för fars där tillslut man har hittat 50 frivilliga. 20:00 är vi iväg och anländer cuzco kl 21. 


jag är fullständigt dränerad av alla pulshöjare under dagen och tacksam att vara framme. En taxichaufför med brustfällig engelska erbjuder sig att köra mig till hotellet. Hotell och adress är förmedlade och gubben säger att vi kan dra. Det börjar spöregna och han börjar visa tendens till osäkerhet på destinationen. Han ringer upp någon som talar väldigt bristfällig engelska som jag ska förklara för var jag bor. Vid detta stadium är jag som en Briserande bomb och klarar inte mer. Jag låter honom springa gatlopp upp och ner i cuzco för att hitta den rätta adressen och när vi efter att ha orsakat stopp i trafiken och en massa tutande, hittar vi hotellet och kvinnan i receptionen kommer ut på gatan och hjälper mig så brister det för andra gången denna dag. Jag börjar gråta hejdlöst av lättnad över att vara framme och bli så fint bemött av en kvinna som erbjuder avslappnande the och bör tilläggas med bra engelska så vi kunde förstå varandra.


Hade det inte varit för Chris, Pappa Pedro och kvinnan i receptionen så hade jag suttit häktad i Lima eller Cuzco pga förargelseväckande beteende.


Jag hann sova ett par timmar tills jag blev upphämtad vid hotellet bid 03:45 och har upplevt En dag jag drömt om i många år. Detta kommer jag att redogöra för lite senare.

Av Josefin Örnklint - 25 december 2018 02:32

         

Det konstigaste idag var Kennedy Park mitt i centrala Lima med fullt av vilda katter. Ingen vet hur dom en gång i tiden hamnade där. Annars var promenaden längs med kustlinjen lite som att ta en PW runt Djurgårdskanalen en solig försommarlördag med otroligt många hundägare som rastar hundar och en strid ström av motionärer. Men det som skilde Djurgårds-PWn med Lima-PWn var alla surfare som låg och guppade i väntan på den bästa vågen på Stilla havet.

 

Efter en massa rekande på restauranger inför avfärd så såg jag fram emot en spännande första middag här och lite speciellt då det är julafton men snopen blev jag när ALLT var stängt nu på kvällen. Det fick bli julmiddag på hotellet vilket inte var kattskit. Den första Cevichen i Peru slank ner med ett ljudligt aaaahhhh och varmrätten som var en traditionell Peruviansk variant på Biff Rydberg men med mer smaker var en riktigt schysst annorlunda julmiddag. Jo just det, ett jättegott lokalt Peruanskt rödvin Intipalka Malbec.

 

Centrala Lima är med på UNESCOs världsarvslista och efter att ha promenerat 20 000 steg idag så har jag sett vackra gamla byggnader men dessvärre väldigt slitna. Jag bor i distriktet Miraflores som är ett kommersiellt område med massa hotell, restauranger och affärer. I jämförelse med distriktet Barranco så är det senare lite mer gemytligt och genuint. En riklig kommers och fullt med lokalbefolkning, fler träd och grönska och lägre byggnader.

 

Inga paket, julskinka eller risgrynsgröt och tänk att man trots avsaknad av dessa väsentliga ingredienser på jul ÖVERLEVDE! Det Är ju säkert för många som att hoppa utan fallskärm och då är inte jag någon adrenalinjunkie i den bemärkelsen utan mer att ta ett halvt steg utanför boxen.

 

Min ”kartläsare” tillika vän är ju inte med på denna resan så nu är jag ansvarig reseledare OCH kartläsare vilket är en utmaning emellanåt men känner enorm tacksamhet att Google maps fungerar även när man inte är uppkopplad. Andra användbara hjälpmedel när en stor del av lokalbefolkningen är helt okunniga på engelska och jag helt okunnig på spanska (eller ja...men i stort sett inget man har nytta av när man ska fråga om vägen t.ex.) är appen ”Tala & översätt”.

 

         

Av Josefin Örnklint - 13 december 2018 14:45

Jag vill slå ett slag för researrangören Kilroy! Denna hjälpsamma och kunniga byrå har nu för andra året i rad hjälpt mig med mina multistoppresor och det har sparat mig otroligt mycket tid. Har hela tiden förknippat Kilroy med resor för ungdomar och studenter men fel hade jag. Dom hjälper alla åldrar och kategorier av människor med resor för en liten avgift. Man får även tips på rutter, destinationer och utflyktsmål. Tid är pengar och denna hjälp sparar min tid!


Den 23 december lyfter jag från Arlanda och reser för första gången till Sydamerika! Denna mytomspunna enorma värdsdel som lockat min restarm länge nog. Hade behövt många månader för att få mig en rättvis bild men nu fokuserar jag på Lima och Macchu Pichu i Peru. Det är här mina vandringskängor kommer väl till pass. Alpackorna har nog sett värre fotdon än så och känner mig därmed trygg i denna miljö. Hade även målet att jobba upp flåset med raska promenader och lättare löprundor under hösten för att klara av vandring på hög höjd på Inkaleden, men drog ut det så förbannat på tiden och nu känns det lite sent att börja. Har dessutom fullspäckat med fotvård, glöggmingel, julbord, julfest och annat viktigt inbokat så det där flåset kan jag bara drömma om. Jag förlitar mig på Peruanskt coca-thé och syrgas och hoppas det (läs: jag) flyger.


Har också försökt boka bord för en person i Cusco på nyår utan att få svar från en enda restaurang! Dom kanske tror det är ett skämt.... Under en kryssning i karibien för många år sen som jag gjorde på egen hand fick jag sitta vid det "udda" bordet med 80-åriga bögar från Fort Lauderdale under middagarna och jag kan garantera att jag hade mycket roligare än övriga par-/familjebord.


Går och funderar på vad som serveras på nyår uppe i Anderna? Ja inte kommer det bli en halv seg gratinerad hummer, torr File Mignon, överstekt Sjötunga Walewska eller grå helstekt oxfilé utan tror mer på en saftig Ceviche med härlig syra till förrätt och en saftig Cuy Chactao (stekt marsvin) med lokal kryddblandning till varmrätt. Mmmmmums..... En glas thé med cocablad kommer att toppa denna middag och göra den till en oförglömlig stund. Den som följer med här kommer få svaret på vad min nyårsmeny består av. Den som överlever nyår kan även följa med mig här när jag far vidare till Panama. Det lovas mer än kanalbesök.....


 

Av Josefin Örnklint - 29 november 2018 17:06

(In eng below)


Om det undgått någon vad en kasuar är för djur (cassowary på engelska) så ser ni en bild på denna skönhet här nedan. Inför mitt nya äventyr i vår som nu är bekräftat genom beviljad tjänstledighet på jobbet och antagen på projektet så var jag tvungen att googla ”kasuar” då jag kommer att utfodra bl.a dessa ståtliga fåglar nästan dagligen under 2 månaders tid.


Under detta år har jag funderat på att ta ett litet avbrott i hjulet man spinner i runt runt runt, dagligen, veckovis, månadsvis och årsvis och började göra lite sökningar på volontärprojekt runt om i världen. Jag är lite för fäst vid jobb, Sverige, vänner, familj och min bas för att söka mig bort en längre period så två månader kände jag var lagom. Att få göra något för världen och i detta fall vilda djur som farit illa inom turismen och smugglats över Asiens gränser, kände jag kunde vara spännande och givande och ge mig en ögonvaknare inom ett område jag inte är särskilt påläst. Nog har man väl studerat de ”vilda nattdjuren” och makakerna som härjar runt Svampen på Stureplan under åren som gått men känner inte att den studien gjort mig något klokare utan stannat vid tesen att dessa djur agerar på instinkt och är primitiva av naturen. Kanske inte så olikt de vilda djuren mer än att dom går på två ben. Det kanske räcker så?


Tasikoki Wildlife Rescue and Education Centre på norra Sulawesi i Indonesien tar hand om all sköns vilda djur som beslagtagits och som farit illa. Dom utfodras och anpassas att leva i det vilda under sin tid på detta rehabiliteringscenter. Jag kommer att tillsammans med ca 15 andra volontärer att stiga upp i gryningen för att ut och samla in och förbereda ”jungle sallad” till sengångarna, makakerna, björnarna, tigrarna, kasuarerna och en del andra spännande djur. Vi ska använda vår fantasi och gömma mat för dom för att uppmuntra naturligt beteende då dom inte kommer att få djungelsalladen serverad på fat ute i det vilda. För att dom ska få så lite mänsklig kontakt som möjligt finns det några veterinärer och djurskötare på plats som sköter alla medicinska bitar och vi ska i största möjliga mån låta dom vara i fred större delen av dygnet och endast förbereda mat och inhägnader.


Detta blir en utmaning och något helt nytt men hoppas att komma hem med lite nya insikter och kunskaper om denna värld.


Följ mig gärna här i vår! Avfärd den 16 mars! Men först ett annat äventyr av lite annan karaktär som jag kommer att skriva mer om här under den kommande månaden!


___________________________________________________________________________


If anyone, by any chance doesn´t know what a cassowary is you can see a picture here below of one of those beauties. I had to google the word cassowary before my new adventure, that is now confirmed this spring, when I will feed these birds amongst others almost daily during a two months period.


During this year I have been thinking of taking a little break from the wheel that constantly is spinning daily, weekly, monthly and annually and started doing some research for voluntary projects in the world. I am slightly too attached to work, Sweden, friends, family and my base to look for long term projects abroad so two months I felt was good enough. To be able to do something for the world and in this case wild animals that have been mistreated within the tourism industry and have been smuggled over the Asian borders, I felt could be exciting, rewarding and an eye awakener within an area where I am not so familiar. Of course I have over the years been studying the “wild nightlife animals” and the macaques that are raging in the Stureplan area in Stockholm but felt that the results of these studies ended with the thesis that these animals are acting on instinct and are primitive by nature. Maybe not so different from the wild animals apart from that these are walking on two legs. Maybe that´s enough?


Tasikoki Wildlife Rescue and Education Centre located in the northern Sulawesi in Indonesia takes care of wild animals that have been seized from smuggling and that have been mistreated. They are fed, prepared and adjusted to a life in the wild during their time in this rehabilitation centre. Together with about 15 other voluntaries we will wake up in the dawn and collect and prepare jungle salad for the sloths, macaques, bears, tigers, cassowaries and  several other exciting wild animals. We will use our own imagination and find smart ways to hide the food in order to encourage natural behaviours as they wont be served the food on a plate out in the wild. In order for the animals to have as little contacts with humans as possible, there are vets and animal care takers that are managing all the medical concerns and we will as far as possible leave them alone during most of the day and just prepare their food and enclosures.


This will be a challenge and something utterly new to me but hope to return home with new insights and knowledge about this world.


Please come with me this spring in this blog! Departure 16 March. But first another adventure is waiting ahead which is a slightly different character than the animal world. I will write more about this during the month ahead!

   


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se