Inlägg publicerade under kategorin Resor

Av Josefin Örnklint - Lördag 13 april 12:42

The background of our animals are often heartbreaking and most of them have either been confiscated by the custom in the harbour or by the police and brought to Tasikoki Wildlfe Rescue Centre.


In Tasikoki we rehabilitate the animals with the aim to release them into their native habitat whether it is Sulawesi, Borneo or Java or any other place. Many of the animals cannot be released ever as it is either not safe for them or they wouldn´t survive as they have been at Tasikoki for too long and some behaviour cannot be tought by humans. For example our sun bears Binbin and Bonbon who have been here since they were little have never been taught the ablity to smell other bears territories and would probably get killed by other bears if they were released into the wild. The sense to smell cannot be taught by humans, only by their mother who they were separated from before they came to Tasikoki.



It is easier for humans to train primates to be released back into the wild as they are more alike humans and therefore many of our macaques are put into groups here and are studied by our animal behaviour specialist before we release them intothe wild.


The two male orangutans Is and Bento are native in Borneo and will probably be released to a semi orangutan sanctuary in Borneo eventually as they have been in Tasikoki very long and would probably not survive in the wild. Bento was confiscated a few years ago from a local family after a group of local school children visited Tasikoki. When the guide took them to show Is, one of the children said "Oh we have one of them at home and he use to watch television with us"! This led to confiscation and he is now with us! Bento and Is cannot live together as they rape each other and fight which leads to severe injuries. Also female volontaries they flirt with and if the women are old the flirting is not so intense and hence me they are not flirting with when I handle out browsing to them! The orangutans are very smart and extremely strong and powerful and we have to be careful what we give them. As a rule, nothing wider than two fingers can be put into their cage as they will try to use it to break out of the enclosure. They are very hard to please and as opposed to the macaques that get overly excited when you bring them treats, Bento and Is are cool and wont show any excitement as long as we are standing watching them. Fantastic animals!



Some primates such as the albino long tail macaque that we have here, will never be released into the wild as he would get killed due to looking very different from all other monkeys of his sort. He will probably be released on an island that Tasikoki now has taken over where  there are no predators or enemies that can kill him. Also some of our birds that have been wing clipped and  cannot fly long distances will be released onto this island.



The longest resident at Tasikoki is probably Betty who is a gibbon monkey native in Borneo. Betty gets easily stressed when there are a lot of people around and she doesn´t like male humans. She has (or all gibbons) a very loud sound and you hear her from you wake up at sunrise until the sun sets.



Langurs are primates native in Borneo and they have a very human looking face! I just love their expression! We have two ladies living with us.



The most dangerous animal we have is not the crocodile, it is the cassowary (swe: kasuar) and it is provvalet the closest we get to a dinosaur with its enormous claw like feet. It is extremely territorial and can run very fast. If you get close it will attack you and kick you with its sharp claws. They look fantastic with their colours though!



The fantastic thing is that I now, after a month here and meeting them daily, notice that they have very strong personalities that differs from animal to animal! Some we call mental freaks and some we call sweethearts! Just like the human world!

ANNONS
Av Josefin Örnklint - Söndag 7 april 10:35

The same foundation that runs Tasikoki Wildlife Rescue Centre is also running a turtle conservation area 1 hour from Tasikoki. Tasikoki staff is patrolling and monotoring the area 24/7.



The sea turtles come up on the beach normally in the beginning of the year to lay their eggs in the sand. They dig a hole and then covering them carefully with sand. After this she swims out in the sea again and never come back. The eggs are hatched after about 50-60 days when the small baby turtles by instinct move out to the sea to hopefully live a long life avoiding predators eating small turtles for breakfast!


Tasikoki staff overseas the activity and once a female has laid her eggs, our staff are digging them out of the sand to move them to a safe enclosure where no predators such as crabs, birds, lizards can dig them up and eat them.



We were so lucky to see some of the little ones take their first steps out of their eggs and into the sea as soon as the sun was set.



We also had a lesson from Tasikoki Education Officer Windi about sea turtles and I am amazed how tremendously big some of the species are with leatherback being the biggest of them all (natural size in pic below!). In Tasikoki we have fresh water turtles weighing about 35 kg.If you ever get the chance to witness turtles eggs being hatched, please take the opportunity as it is an fantastic experience.


ANNONS
Av Josefin Örnklint - Fredag 15 mars 10:23

After months of planning, organising and thinking it is now time for departure to a slightly more exotic environment than the daily routines at the lawfirm in Stockholm!


Not knowing exactly what waits ahead of me is a mixed feeling of excitement and a tumbling stomach. I know for sure though that I am doing the right thing. So many positive comments from people I am surrounded by which makes me even more confident in my decision.


What´s even more exciting is that I have no idea what these two months will do to me?! It´s like a personal experiment. I might come back o Sweden in May as a fanatic vegan animal rights activist dressed in batik sarongs that has lost all my excess BMI kilos and with a mindset that make-up is superficial..... or not.


For the first time in many years I will leave my work phone at home. First week will feel like I have lost a limb and second week I might get used to living without the limb and realise that one can actually live a normal life without that limb. This will be two months of self contemplation, reading, learning about something that I have very little knowledge about, meeting different cultures, hopefully get friends for life and meet and learn about wild animals with a very traumatic background.


Please come with me on this fantastic journey! If you like to read about the centre where I will be working, you can go to http://www.tasikoki.org/ 



Av Josefin Örnklint - Söndag 24 feb 08:00

   

     

En vida känd skidort man länge hört talas om som svenskarnas offpistparadis i Alperna. Förvånansvärt liten by och liftsystem. Hade en bild av att det skulle vara större och fler nerfarter. Runtom pisterna påminns man om att detta ställe nog inte är för den sportlovsfirande barnfamiljen då de opistade böljande bergen sträcker ut sig överallt. Här hittar du skärmflygare och äventyrare som traskar uppåt berget med sina tunga utrustningar för att hitta den perfekta backen med lössnö eller klippavsatsen att slänga sig utför.


För oss som inte är så äventyrliga och likt en tant föredrar att finglida nerför en blå backe på ett lutande balsalsgolv så är inte utbuden jättemånga. Här är mest röda och svarta pister. Jag har aldrig under en skidresa utmanat så många svarta pister som denna men när snön är perfekt torr och pudrig, pisten i stort sett tom på folk [läs snowboardåkare och skidskolor för barn🤬] och solen lyser så kändes det lite som en enkel och njutfull utmaning. Det hade kunnat vara så mycket värre och tant kom ner med puls och alla ben i behåll.


Som bekant är inte Schweiz det billigaste alplandet att åka skidor i - här är snordyrt och kanske därför man inte ser så många barnfamiljer semestra här. Vi i vårt sällskap drog nog vinstlotten vad gäller boende känns det som - en rejäl 4-våningsvilla med 3 stora sovrum, matsal, lounge med eldstad, vardagsrum och 2,5 badrum där allt är helt nyrenoverat och belägen mitt i byn nära allt. Utsikten vätter mot bergen på andra sidan dalen. Detta fann vi på Airbnb för mycket bra pris. Vi har lagat fantastiska middagar hemma och hasat runt i myskläder. För de som vill fortsätta festen är det bara att glida ner på byn.



Nästa år får det bli ett ställe med lite fler nerfarter och lite fler alternativ för oss som tantåker men på bekostnad av att antalet barn och snowboardåkare kommer att vara fler.... Lunchen i backen får gärna understiga 350kr med💸






Av Josefin Örnklint - Onsdag 9 jan 00:21

Bocas del Toro är en grupp med öar i västra Panama där Isla Colon är den största med Bocas Town som "huvudstad" och flygplats. Här bor ca 9 000 bofasta och öarna består av mest mangrove och regnskog.



När man anländer här möts man av lite hippiekänsla och riktigt karibiskt öliv och taxin som tog mig till mitt boende skumpade fram på sand-/grusvägar i 40 minuter längsmed havslinjen och djungeln. Man möter vingliga cyklister med surfbrädor under armen, hundar och lokalbefolkning längsmed vägkanten. När vi är framme vid mitt boende välkomnas jag av värdparet Simon och Wendy till deras lilla "oas" som heter Oasis Bluff Beach. Det är opretentiöst men ändå så otroligt genomtänkt och smakfullt ur alla aspekter och en helt eco friendly resort där miljötänket och närheten till naturen genomsyrar hela verksamheten. Här finns inget kommunalt vatten så då får man ta tillvara på de 4 meter (!) nederbörd som faller varje år och av det filtrera vattnet till drick- och duschvatten.



Simon och Wendy som är ursprungligen från England men har bott i USA under de senaste 17 åren, sa upp sina ordinarie jobb i USA för 2 år sedan och gjorde verklighet av sina drömmar och köpte denna nedgångna fastighet och renoverade upp det till ett tipptopp resort med endast 4 rum där dom designat allt. Här driver dom också restaurang dit folk vallfärdar för att smaka på Simons vällagade mat och dricka goda cocktails! Det enda negativa jag har att säga är att man inte kan bada i havet utanför då det är förenat med livsfara pga enorma vågor och kraftiga undervattensströmmar. Endast de "våg"halsiga surfarna älskar´t!


Kan inte ge Simon ochWendy nog med beröm för deras passionerade servicekänsla dom förmedlar och det är för dom man en dag skulle komma tillbaka hit. Dom driver detta med kärlek och en personlig service till sina gäster som saknar motstycke och något annat jag upplevt. Frukosten serveras av värdparet kl 8 till 9 på terrassen som vätter mot havet och alla gäster sitter vid samma bord och äter och samtalar om reseupplevelser och ger varandra tips vad man ska besöka på ön. Man får Simons goda omelett, varmt bröd och fruktsmoothies som inte är av denna värld. I all sin enkelhet är detta värt tusen gånger mer än den svulstiga frukost på det vräkigaste lyxhotellet. Ja ni förstår..... OM ni någonsin besöker Bocas så försök att få ett rum på detta underbara ställe! Det har toppbetyg både på bookings.com och trip advisor.


Vad som kännetecknar Panama är regnskogen och dess rika djur- och växtliv. Inför mitt voluntärprojekt i vår har detta varit en enormt bra skola och introduktion i vad som finns i djungeln och hur man ska värna om dess liv. Djugeln här på Bocas är hem till Howling Monkeys (som väcker mig med sitt brunstiga läte vid 6 på morgonen utanför dörren), White Face Monkeys, sengångare, papegojor, margayskatter och pilgiftsgrodor - alla som jag har träffat idag! Den historia som berörde mig mest var den om margaykatten Max som jag berättar om här nedan.



Jag besökte idag en kakaofarm i miniformat. Ett amerikanskt par som bor på en av öarna här driver en helt enorm botanisk trädgård på deras egen tomt och har 2000 kakaoträd. I oktober kom den närbelägna indianstammen över med en nyfödd margaykatt som övergivits av sin mamma (eller om mamman blivit dödad). Margaykatten är släkt med ozeloten för de som undrar. Den lilla margaykattungen var utmärglad och dom gjorde sitt yttersta för att mata den med pipett vilket den svarade på. Idag är kattungen 3 månader och heter Max och är sjövild! Han klättrar, sprattlar och leker och sliter kycklingbenen i stycken. Hungrig hela tiden enligt husse och matte. Robert (husse) tar ut Max varje kväll för att lära honom att klättra i träd då tanken är att en dag när han är tillräckligt stor ska anpassas ut i det vilda vilket tydligen är ganska lätt med dessa kattdjur. Lilla Max var underbar men svår att kela med då han var hal som en ål och gillar att bitas (utan att det gör ont) men oj så mjuk i pälsen!



På kakaofarmen fick jag även smaka på teremiter. Tvekade länge tills Robert sa att dessa var de mest välsmakande av dom alla med en pepprig persiljesmak - jag tog mitt mod tillfånga och tänkte att jag någongång måste smaka på vår proteinrika framtidsmat - och det var gott! Kan verkligen rekommendera att äta levande termiter (iaf denna sort som lever långt ner på trädstammen och inte bits)!


När vi kom tillbaka till vår resort satt en sengångare för en gång skull långt ner i ett träd och precis utanför altanen vid våra rum! Fick några fantastiska bilder på denna trötta varelse! Jag älskar den långsamma stilen och det ser verkligen ut som om han har rökt på med något nedåtchack men dock bara "morgon"trött då det är hans start på dagen. Sen blev det fart på honom och han klättrade uppåt stammen till toppen där de gröna härliga frukostbladen satt.



Här stannar jag två nätter till innan jag åker tillbaka en sista natt till Panama City och sen hem. Just nu är min devis hemma bra men borta bäst. Klimatet är verkligen underbart här och jag sover så otroligt gott om nätterna. Sen att vara omgiven av alla dessa häftiga växter och djur är otroligt spännande.


From Bocas with love!

Av Josefin Örnklint - Lördag 5 jan 15:05

     

                  

"Panamanians are tired and lazy and sleep more than average" - så sa vår lokala guide. Pga värmen och den höga luftfuktigheten blir man tröttare här och sover i genomsnitt längre och går mycket långsammare. Om man har sömnproblem ska man åka hit! Nog för att jag sover mycket hemma men här kan jag definitivt instämma i tröttheten då jag varit helt slut mellan 19 och 21 varje kväll och somnat med bokan på magen och sovit som en stock i 10 timmar. Efter att guiden fått information om min härkomst frågade han varför i hela världen jag åker till Panama då han menade att europeer inte reser till Panama - jag svarade precis som jag sagt till alla andra; varför inte? Han gillade svaret och tyckte jag var modig och uppskattade att jag ville besöka hans land.



Panama vätter mot 2 hav - sydsidan mot Stilla havet och norra sidan mot karibiska havet. Landet delas av en bergskedja och på norra sidan regnar det mycket och har därför regnskog medan man på södra sidan har det lite torrare. Här bor 4 miljoner invånare varav 90% bor mot den södra delen som vätter mot Stilla Havet. Enligt vår guide så är jobbmarknaden bra här. Alla kan få jobb och de flesta jobbar. Han säger att det finns väldigt få hemlösa då man inte får någon hjälp av staten. Inte heller så mycket kriminalitet mot turister då straffet på 5 år i fängelse avskräcker många.


Delar av staden känns dock inte trygga att gå i och man kan promenera i ett turistigt område när man i nästa sekund inser att man är i ett ganska utsatt område och man vill inget hellre än därifrån. Jag har promenerat klart i denna stad och när man som jag, blond, ca 1,80 lång med magväska och google maps i högsta hugg kommer gåendes, ja då väcker man onödigt mycket uppmärksamhet vilket inte alltid känns angenämt. Har därför varit på en del dagsturer.


Kanalen är väl det som kännetecknar Panama mest. Dygnet runt passerar stora fartyg från europa som ska leverera varor till "andra sidan". Med en enormt avancerad slusskonstruktion (och utbyggd kanal som blev klar 2016) som finns både på Stillahavssidan och karibiensidan, tar det sammanlagt 5 timmar att slussa medan hela kanalen tar 10-12 timmar att ta sig igenom. Inkomsterna kanalen medför till landet är ganska stora på $80/kontainer. Det fartyg jag såg slussa hade flera tusen kontainrar.



Att resa i Panama är lite kaosigt och lite rörigt - med andra ord inte perfekt och man hinner irritera sig på människor och företeelser flera gånger om dagen. Det kliar i fingrarna att effektivisera och organisera och man inser att i vissa delar av världen är man helt enkelt bättre på detta, dock skulle jag säga att de länder är i minoritet. Det är väl detta som kallas "lean management" på affärsspråk. Men att bevittna det icke perfekta, lite röriga och kaosiga ger en insikt och en ödmjukhet inför det man har hemma. Hemma lever jag i en (enligt mig) perfekt ordnad tillvaro där allt fungerar som det ska och där det finns enorm kompetens att prestera på en hög och kostnadseffektiv nivå. Trots vår perfekta och finslipade yta förvånas jag över hur mycket folk klagar och gnäller hemma. Är det inte om huruvida din hund får kissa i någons buske så är det att grannen tar en cigg på sin balkong eller att man i rusningstrafik får vänta 5 minuter extra på buss nr 4. Här är man nog glad om bussen kommer överhuvud taget. Med tanke på vad vi betalar och bidrar till systemet hemma så inser även jag att saker och ting ska fungera och att man ska få valuta för de pengar man betalar för en service eller vara men tycker ändå att jag dagligen bevittnar triviala klagomål. Jag växer och utvecklas som människa av att resa i icke perfekta miljöer - att se hur en stor del av befolkningen har det och trots det så är de flesta man möter glada och tillmötesgående individer som säkert kämpar mer än vad vi gör hemma för att få ihop till sitt dagliga levebröd.



Jag åker nu på 5 dagars exil från Panama City - var får ni veta om några dagar.


Hang in there!



Av Josefin Örnklint - Onsdag 2 jan 16:04

Min crashcourse i inka är nu över. Förundras över deras kunskap och intelligens för 500 år sedan. Perfektionen i byggnadskontruktionerna är häpnadsveckande. Inkariket sträckte sig från Chile i söder upp till Colombia i norr längsmed hela sydamerikas västkust där Cusco var "naveln"/centrum.


När man landar i Cusco känner vissa av den tunna luften och jag fick ta luftrörsvidgande. Cusco liggerpå 3500 möh och man kippar efter andan vid mnsta kraftansträngning. Vär som högst uppe på 3750 möh i en liten by. Man kan tro att Machu Picchu ligger högre men så är inte fallet. Det ligger på 2500 möh.


Nyårsafton bjöd på folkfest på stora torget. Där var packat med folk. Lämnade denna fashinerande kulturhistoriska plats med en känsla av lycka av att ha fått bevittna det. Via Bogota har jag nu hamnat i Panama City. Många har frågat mig varför jag åker dit och jag har svarat varför inte? Inte ska jag gömma undan pengar i varje fall.... Jag kommer hit helt utan förväntningar - ett blankt blad som ska fyllas i efter hand.




Av Josefin Örnklint - 28 december 2018 03:13

.....så sa flygbiljettfötsäljaren till mig när jag i desperation hamnade på deras kontor och berättade att mitt flyg som jag trodde jag var inbokad på hade slutat gå för 2 månader sedan vilket incheckningsdamen informerat mig om någon timme innan på Limas flygplats.


Dagen började så behagligt och lugnt igår i Lima men lite anade jag vad som komma skulle. For ut till Limas flygplats lite tidigare för att ha lite extra tid till att äta lunch. Flyget till Cuzco skulle avgå 15:20. När jag anländer check-in-desken får jag meddelande att min flight inte existerar sedan 2 månader tillbaka. Hon säger att jag kan vara lugn då dom bokar in mig på en ny flight imorgon vid lunch och står för hotell och alla omkostnader. Här bryter jag ihop lite grand då min 2-dagars Inkaledstrekk tillsammans med Chris som väntar på mig i Cuzco har upphämningt kl 03:45 morgonen efter.. Det ör detta som är huvudmålet med min resa och jag ingår en inre kris och kan inte samla mina tankat. Kvinnan ger mig då best option att anlända i cuzco kl 06;00 vilket också är för sent. Jag blir tipsad om att gå till andra flygbolag och köpa en ny biljett. Ställer mig i kö men får info att alla flighter till cuzco är fulla hela dagen. När jag står i en annan kö så kommer en man fram och frågar om jag är ute efter att köpa biljett och att han i så gall kan hjälpa mig om jag följer med honom till ”principal office”.. Här går hela min hjärna på högvarv och skriker ”gör inte detta du blir lurad”. Men vad har jag att förlora. Jag blir ännu mer orolig när vi börjar traska långt bort från avgångsbyggnaden över en bro och in i ett kontorskomplex. Där får jag omedelbart hjälp av en man (låt oss kalla honom för pappa Pedro). Han säger ”oh shit” när jag berättar min story och informerat mig att alla flyg till cuzco är fulla men han ska se vad han kan göra. Vet inte om jag kan lita på pappa Pedro men när han börjar luska på olika alternativ och ringa min researrangör till Inkatrekken så känner jag att han gör ALLT för att hitta en biljett till mig. Pappa Pedro sätter mig på väntelista och lyckas med det omöjliga att haffa en sista flygstol till cuzco under dagen med ankomst 18:48 för $500. TAGET sa jag!


kommer till gaten, allt är frid och fröjd och Chris som sitter i Cuzco och försöker rodda där ifrån är glad att allt har löst sig. Vi bordar planet i tid men känner snart att något inte står rätt till när vi har passerat ca 20 min efter utsatt tid och en flygplanstekniker hänger länge i cockpit. Anninseringar börjar gå ut på spanska i högtalarna och vi är många utländska passagerare som inte förstår. Jag går fram och säger åt kabinpersonalen att dom bör informera även på engelska så alla förstår. Efter detta förstår jag av min granne att planet inte kan lyfta med den vikt som är för närvarande då det är något underhållsfel. Dom efterlyser 40 frivilliga att kliva av och få hotell, mat och $50 i kompensation för att bokas om på flight imorgon. Jag är helt på det klara med att inte vara frivillig idag då jag betalat $500 för min nya biljett. Vi sitter i 2,5 timmar i ett fullständigt kaos ombord som man kan kalla för fars där tillslut man har hittat 50 frivilliga. 20:00 är vi iväg och anländer cuzco kl 21. 


jag är fullständigt dränerad av alla pulshöjare under dagen och tacksam att vara framme. En taxichaufför med brustfällig engelska erbjuder sig att köra mig till hotellet. Hotell och adress är förmedlade och gubben säger att vi kan dra. Det börjar spöregna och han börjar visa tendens till osäkerhet på destinationen. Han ringer upp någon som talar väldigt bristfällig engelska som jag ska förklara för var jag bor. Vid detta stadium är jag som en Briserande bomb och klarar inte mer. Jag låter honom springa gatlopp upp och ner i cuzco för att hitta den rätta adressen och när vi efter att ha orsakat stopp i trafiken och en massa tutande, hittar vi hotellet och kvinnan i receptionen kommer ut på gatan och hjälper mig så brister det för andra gången denna dag. Jag börjar gråta hejdlöst av lättnad över att vara framme och bli så fint bemött av en kvinna som erbjuder avslappnande the och bör tilläggas med bra engelska så vi kunde förstå varandra.


Hade det inte varit för Chris, Pappa Pedro och kvinnan i receptionen så hade jag suttit häktad i Lima eller Cuzco pga förargelseväckande beteende.


Jag hann sova ett par timmar tills jag blev upphämtad vid hotellet bid 03:45 och har upplevt En dag jag drömt om i många år. Detta kommer jag att redogöra för lite senare.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se