Bocas del Toro är en grupp med öar i västra Panama där Isla Colon är den största med Bocas Town som "huvudstad" och flygplats. Här bor ca 9 000 bofasta och öarna består av mest mangrove och regnskog.

När man anländer här möts man av lite hippiekänsla och riktigt karibiskt öliv och taxin som tog mig till mitt boende skumpade fram på sand-/grusvägar i 40 minuter längsmed havslinjen och djungeln. Man möter vingliga cyklister med surfbrädor under armen, hundar och lokalbefolkning längsmed vägkanten. När vi är framme vid mitt boende välkomnas jag av värdparet Simon och Wendy till deras lilla "oas" som heter Oasis Bluff Beach. Det är opretentiöst men ändå så otroligt genomtänkt och smakfullt ur alla aspekter och en helt eco friendly resort där miljötänket och närheten till naturen genomsyrar hela verksamheten. Här finns inget kommunalt vatten så då får man ta tillvara på de 4 meter (!) nederbörd som faller varje år och av det filtrera vattnet till drick- och duschvatten.

Simon och Wendy som är ursprungligen från England men har bott i USA under de senaste 17 åren, sa upp sina ordinarie jobb i USA för 2 år sedan och gjorde verklighet av sina drömmar och köpte denna nedgångna fastighet och renoverade upp det till ett tipptopp resort med endast 4 rum där dom designat allt. Här driver dom också restaurang dit folk vallfärdar för att smaka på Simons vällagade mat och dricka goda cocktails! Det enda negativa jag har att säga är att man inte kan bada i havet utanför då det är förenat med livsfara pga enorma vågor och kraftiga undervattensströmmar. Endast de "våg"halsiga surfarna älskar´t!

Kan inte ge Simon ochWendy nog med beröm för deras passionerade servicekänsla dom förmedlar och det är för dom man en dag skulle komma tillbaka hit. Dom driver detta med kärlek och en personlig service till sina gäster som saknar motstycke och något annat jag upplevt. Frukosten serveras av värdparet kl 8 till 9 på terrassen som vätter mot havet och alla gäster sitter vid samma bord och äter och samtalar om reseupplevelser och ger varandra tips vad man ska besöka på ön. Man får Simons goda omelett, varmt bröd och fruktsmoothies som inte är av denna värld. I all sin enkelhet är detta värt tusen gånger mer än den svulstiga frukost på det vräkigaste lyxhotellet. Ja ni förstår..... OM ni någonsin besöker Bocas så försök att få ett rum på detta underbara ställe! Det har toppbetyg både på bookings.com och trip advisor.

Vad som kännetecknar Panama är regnskogen och dess rika djur- och växtliv. Inför mitt voluntärprojekt i vår har detta varit en enormt bra skola och introduktion i vad som finns i djungeln och hur man ska värna om dess liv. Djugeln här på Bocas är hem till Howling Monkeys (som väcker mig med sitt brunstiga läte vid 6 på morgonen utanför dörren), White Face Monkeys, sengångare, papegojor, margayskatter och pilgiftsgrodor - alla som jag har träffat idag! Den historia som berörde mig mest var den om margaykatten Max som jag berättar om här nedan.

Jag besökte idag en kakaofarm i miniformat. Ett amerikanskt par som bor på en av öarna här driver en helt enorm botanisk trädgård på deras egen tomt och har 2000 kakaoträd. I oktober kom den närbelägna indianstammen över med en nyfödd margaykatt som övergivits av sin mamma (eller om mamman blivit dödad). Margaykatten är släkt med ozeloten för de som undrar. Den lilla margaykattungen var utmärglad och dom gjorde sitt yttersta för att mata den med pipett vilket den svarade på. Idag är kattungen 3 månader och heter Max och är sjövild! Han klättrar, sprattlar och leker och sliter kycklingbenen i stycken. Hungrig hela tiden enligt husse och matte. Robert (husse) tar ut Max varje kväll för att lära honom att klättra i träd då tanken är att en dag när han är tillräckligt stor ska anpassas ut i det vilda vilket tydligen är ganska lätt med dessa kattdjur. Lilla Max var underbar men svår att kela med då han var hal som en ål och gillar att bitas (utan att det gör ont) men oj så mjuk i pälsen!

På kakaofarmen fick jag även smaka på teremiter. Tvekade länge tills Robert sa att dessa var de mest välsmakande av dom alla med en pepprig persiljesmak - jag tog mitt mod tillfånga och tänkte att jag någongång måste smaka på vår proteinrika framtidsmat - och det var gott! Kan verkligen rekommendera att äta levande termiter (iaf denna sort som lever långt ner på trädstammen och inte bits)!

När vi kom tillbaka till vår resort satt en sengångare för en gång skull långt ner i ett träd och precis utanför altanen vid våra rum! Fick några fantastiska bilder på denna trötta varelse! Jag älskar den långsamma stilen och det ser verkligen ut som om han har rökt på med något nedåtchack men dock bara "morgon"trött då det är hans start på dagen. Sen blev det fart på honom och han klättrade uppåt stammen till toppen där de gröna härliga frukostbladen satt.

Här stannar jag två nätter till innan jag åker tillbaka en sista natt till Panama City och sen hem. Just nu är min devis hemma bra men borta bäst. Klimatet är verkligen underbart här och jag sover så otroligt gott om nätterna. Sen att vara omgiven av alla dessa häftiga växter och djur är otroligt spännande.

From Bocas with love!

"Panamanians are tired and lazy and sleep more than average" - så sa vår lokala guide. Pga värmen och den höga luftfuktigheten blir man tröttare här och sover i genomsnitt längre och går mycket långsammare. Om man har sömnproblem ska man åka hit! Nog för att jag sover mycket hemma men här kan jag definitivt instämma i tröttheten då jag varit helt slut mellan 19 och 21 varje kväll och somnat med bokan på magen och sovit som en stock i 10 timmar. Efter att guiden fått information om min härkomst frågade han varför i hela världen jag åker till Panama då han menade att europeer inte reser till Panama - jag svarade precis som jag sagt till alla andra; varför inte? Han gillade svaret och tyckte jag var modig och uppskattade att jag ville besöka hans land.

Panama vätter mot 2 hav - sydsidan mot Stilla havet och norra sidan mot karibiska havet. Landet delas av en bergskedja och på norra sidan regnar det mycket och har därför regnskog medan man på södra sidan har det lite torrare. Här bor 4 miljoner invånare varav 90% bor mot den södra delen som vätter mot Stilla Havet. Enligt vår guide så är jobbmarknaden bra här. Alla kan få jobb och de flesta jobbar. Han säger att det finns väldigt få hemlösa då man inte får någon hjälp av staten. Inte heller så mycket kriminalitet mot turister då straffet på 5 år i fängelse avskräcker många.

Delar av staden känns dock inte trygga att gå i och man kan promenera i ett turistigt område när man i nästa sekund inser att man är i ett ganska utsatt område och man vill inget hellre än därifrån. Jag har promenerat klart i denna stad och när man som jag, blond, ca 1,80 lång med magväska och google maps i högsta hugg kommer gåendes, ja då väcker man onödigt mycket uppmärksamhet vilket inte alltid känns angenämt. Har därför varit på en del dagsturer.

Kanalen är väl det som kännetecknar Panama mest. Dygnet runt passerar stora fartyg från europa som ska leverera varor till "andra sidan". Med en enormt avancerad slusskonstruktion (och utbyggd kanal som blev klar 2016) som finns både på Stillahavssidan och karibiensidan, tar det sammanlagt 5 timmar att slussa medan hela kanalen tar 10-12 timmar att ta sig igenom. Inkomsterna kanalen medför till landet är ganska stora på $80/kontainer. Det fartyg jag såg slussa hade flera tusen kontainrar.

Att resa i Panama är lite kaosigt och lite rörigt - med andra ord inte perfekt och man hinner irritera sig på människor och företeelser flera gånger om dagen. Det kliar i fingrarna att effektivisera och organisera och man inser att i vissa delar av världen är man helt enkelt bättre på detta, dock skulle jag säga att de länder är i minoritet. Det är väl detta som kallas "lean management" på affärsspråk. Men att bevittna det icke perfekta, lite röriga och kaosiga ger en insikt och en ödmjukhet inför det man har hemma. Hemma lever jag i en (enligt mig) perfekt ordnad tillvaro där allt fungerar som det ska och där det finns enorm kompetens att prestera på en hög och kostnadseffektiv nivå. Trots vår perfekta och finslipade yta förvånas jag över hur mycket folk klagar och gnäller hemma. Är det inte om huruvida din hund får kissa i någons buske så är det att grannen tar en cigg på sin balkong eller att man i rusningstrafik får vänta 5 minuter extra på buss nr 4. Här är man nog glad om bussen kommer överhuvud taget. Med tanke på vad vi betalar och bidrar till systemet hemma så inser även jag att saker och ting ska fungera och att man ska få valuta för de pengar man betalar för en service eller vara men tycker ändå att jag dagligen bevittnar triviala klagomål. Jag växer och utvecklas som människa av att resa i icke perfekta miljöer - att se hur en stor del av befolkningen har det och trots det så är de flesta man möter glada och tillmötesgående individer som säkert kämpar mer än vad vi gör hemma för att få ihop till sitt dagliga levebröd.

Jag åker nu på 5 dagars exil från Panama City - var får ni veta om några dagar.

Hang in there!

Min crashcourse i inka är nu över. Förundras över deras kunskap och intelligens för 500 år sedan. Perfektionen i byggnadskontruktionerna är häpnadsveckande. Inkariket sträckte sig från Chile i söder upp till Colombia i norr längsmed hela sydamerikas västkust där Cusco var "naveln"/centrum.

När man landar i Cusco känner vissa av den tunna luften och jag fick ta luftrörsvidgande. Cusco liggerpå 3500 möh och man kippar efter andan vid mnsta kraftansträngning. Vär som högst uppe på 3750 möh i en liten by. Man kan tro att Machu Picchu ligger högre men så är inte fallet. Det ligger på 2500 möh.

Nyårsafton bjöd på folkfest på stora torget. Där var packat med folk. Lämnade denna fashinerande kulturhistoriska plats med en känsla av lycka av att ha fått bevittna det. Via Bogota har jag nu hamnat i Panama City. Många har frågat mig varför jag åker dit och jag har svarat varför inte? Inte ska jag gömma undan pengar i varje fall.... Jag kommer hit helt utan förväntningar - ett blankt blad som ska fyllas i efter hand.