Senaste inläggen

Av Josefin Örnklint - Torsdag 21 mars 12:08

Today was a normal working day with some unusual elements to it. First of all I had only slept 2-3 hours due to a marathon dance party until 3:00am  in the nearby village with speakers reaching the whole of north of Sulawesi I would think. You might ask yourself how that could be possible on a weekday but the answer is that we are in Indonesia and apparently the police has other things to do than interrupting people having fun. I also panicked after finding spider webbs in my bed when using head torch for reading and had to sanitise it but with the horrific imagination of spiders walking in my bed while sleeping during the first two nights. Well what you don´t know you never can hurt from.....


Working day starts at 6:00am with browsing for jungle sallad for the long tail- and gibbon monkeys. We then prepare green bundles for the macaques. As I have told they are very aggressive and very fast so when you stick the green bundle through the fence, you have to keep an eye where they are, if they are showing their teeth to you, you should wait a little bit. Today I was taken by surprise when an aggressive alpha male quick came out with his hand and scratched my hand. Luckily it only got red but got me a bit shaky! The next surprise was a black racer snake that was rolling right in front of me. They keep telling me that I have to watch where I am going as there might be snakes or huge spider webbs between trees. Once these little monkeys are fed with their breakfast we get served breakfast; fried rice and pineapple and other fresh fruit.



After breakfast we prepared boiled eggs in leaves for the macaques. This is not a natural diet for them but they are given this to supplement the proteins and DO THEY LOVE IT! It is a fight between them who can get most eggs in their mouth. They are jumping and screeming at us in the cage when we are approaching the enclosures. We also gave some seed enrichments to the parrots and cuckatoos. For the orangutans we made some yummy smoothie with fresh fruit, chia seeds and carrots and put it in coke bottles. One of the orangutans happily drank it when we poured it in her mouth but the other one refused. We even tried with the animal keeper that has fed him since he was little but he was not interested in the smoothie. 



After our lunch we helped the keepers and the veterinary to clean the turtles. They are scrubbed with soap on the shell all around them. They are also put on the scale to check that they are not loosing or gaining waight too fast. These turtles were between 35 and 39 kg.



I have had a fantastic day learning lots of new things. It is not all easy for a lot of reasons being here in this climate and in this environment but sometimes you just have to accept things in order to reach other personal levels and the most important that the main purpose I am here is to help the wild animals due to cruelty in the world.



ANNONS
Av Josefin Örnklint - Tisdag 19 mars 09:51

To check your shoes before putting your feet into them is something I do at home to get rid of any small gravel that happen to be there - not to ensure there are no tarantellas in the shoe. I realise very quickly that I have to ignore my fobia for spiders and cockroaches when arriving to Sulwesi, Indonesia yesterday. I have encountered several spiders as big as my palm already. Apparently you also meet snakes when you collect jungle sallad for the animals. I have also noted that there are ants EVERYWHERE. I even have to brush them off my toothbrush before brushing my teeth. "Welcome to the jungle…"



The centre takes care of wild animals that the Indonesian custom have confiscated in the nearby international port before shipped out to Filippines and China to become circus animals, food or organs taken out to be consumed as medical treatments and sold to the black market. The centre rehabilitates the animals and release them to their native environment which might not be Sulawesi. There are lots of animals native in Borneo at the centre. The release is the hardest part in order to ensure they survive and not get killed or have difficulties finding food.



My first day at work was today and I have learnt so much. Here at the center we are now only 3 volontaries. The Tasikoki centre has one veterinary, one animal behaviour specialist and several animal care takers that all work full time. The volontaries job is to complement the care takers job with enrichments for the animals. Enrichments can be leafe packages filled with seeds, honey, marmaite, oat etc and then wrapped in a bundle of green leaves. It will stimulate them to find the goodies inside.Today I have handed out enrichments to the orangutans, macaques and the sun bears. The macaques are very aggressive and we have to wear masks to cover our teeth as theeth mean aggression to them and will make them even more provoked. We cannot look them in the eyes and have to keep a safe distance to them as they try to grab you.



It´s been an incredibly interesting and unusual Tuesday for me! The weather is quite humid and sticky but doesn´t really bother me.

ANNONS
Av Josefin Örnklint - Fredag 15 mars 10:23

After months of planning, organising and thinking it is now time for departure to a slightly more exotic environment than the daily routines at the lawfirm in Stockholm!


Not knowing exactly what waits ahead of me is a mixed feeling of excitement and a tumbling stomach. I know for sure though that I am doing the right thing. So many positive comments from people I am surrounded by which makes me even more confident in my decision.


What´s even more exciting is that I have no idea what these two months will do to me?! It´s like a personal experiment. I might come back o Sweden in May as a fanatic vegan animal rights activist dressed in batik sarongs that has lost all my excess BMI kilos and with a mindset that make-up is superficial..... or not.


For the first time in many years I will leave my work phone at home. First week will feel like I have lost a limb and second week I might get used to living without the limb and realise that one can actually live a normal life without that limb. This will be two months of self contemplation, reading, learning about something that I have very little knowledge about, meeting different cultures, hopefully get friends for life and meet and learn about wild animals with a very traumatic background.


Please come with me on this fantastic journey! If you like to read about the centre where I will be working, you can go to http://www.tasikoki.org/ 



Av Josefin Örnklint - Söndag 24 feb 08:00

   

     

En vida känd skidort man länge hört talas om som svenskarnas offpistparadis i Alperna. Förvånansvärt liten by och liftsystem. Hade en bild av att det skulle vara större och fler nerfarter. Runtom pisterna påminns man om att detta ställe nog inte är för den sportlovsfirande barnfamiljen då de opistade böljande bergen sträcker ut sig överallt. Här hittar du skärmflygare och äventyrare som traskar uppåt berget med sina tunga utrustningar för att hitta den perfekta backen med lössnö eller klippavsatsen att slänga sig utför.


För oss som inte är så äventyrliga och likt en tant föredrar att finglida nerför en blå backe på ett lutande balsalsgolv så är inte utbuden jättemånga. Här är mest röda och svarta pister. Jag har aldrig under en skidresa utmanat så många svarta pister som denna men när snön är perfekt torr och pudrig, pisten i stort sett tom på folk [läs snowboardåkare och skidskolor för barn🤬] och solen lyser så kändes det lite som en enkel och njutfull utmaning. Det hade kunnat vara så mycket värre och tant kom ner med puls och alla ben i behåll.


Som bekant är inte Schweiz det billigaste alplandet att åka skidor i - här är snordyrt och kanske därför man inte ser så många barnfamiljer semestra här. Vi i vårt sällskap drog nog vinstlotten vad gäller boende känns det som - en rejäl 4-våningsvilla med 3 stora sovrum, matsal, lounge med eldstad, vardagsrum och 2,5 badrum där allt är helt nyrenoverat och belägen mitt i byn nära allt. Utsikten vätter mot bergen på andra sidan dalen. Detta fann vi på Airbnb för mycket bra pris. Vi har lagat fantastiska middagar hemma och hasat runt i myskläder. För de som vill fortsätta festen är det bara att glida ner på byn.



Nästa år får det bli ett ställe med lite fler nerfarter och lite fler alternativ för oss som tantåker men på bekostnad av att antalet barn och snowboardåkare kommer att vara fler.... Lunchen i backen får gärna understiga 350kr med💸






Av Josefin Örnklint - Onsdag 9 jan 00:21

Bocas del Toro är en grupp med öar i västra Panama där Isla Colon är den största med Bocas Town som "huvudstad" och flygplats. Här bor ca 9 000 bofasta och öarna består av mest mangrove och regnskog.



När man anländer här möts man av lite hippiekänsla och riktigt karibiskt öliv och taxin som tog mig till mitt boende skumpade fram på sand-/grusvägar i 40 minuter längsmed havslinjen och djungeln. Man möter vingliga cyklister med surfbrädor under armen, hundar och lokalbefolkning längsmed vägkanten. När vi är framme vid mitt boende välkomnas jag av värdparet Simon och Wendy till deras lilla "oas" som heter Oasis Bluff Beach. Det är opretentiöst men ändå så otroligt genomtänkt och smakfullt ur alla aspekter och en helt eco friendly resort där miljötänket och närheten till naturen genomsyrar hela verksamheten. Här finns inget kommunalt vatten så då får man ta tillvara på de 4 meter (!) nederbörd som faller varje år och av det filtrera vattnet till drick- och duschvatten.



Simon och Wendy som är ursprungligen från England men har bott i USA under de senaste 17 åren, sa upp sina ordinarie jobb i USA för 2 år sedan och gjorde verklighet av sina drömmar och köpte denna nedgångna fastighet och renoverade upp det till ett tipptopp resort med endast 4 rum där dom designat allt. Här driver dom också restaurang dit folk vallfärdar för att smaka på Simons vällagade mat och dricka goda cocktails! Det enda negativa jag har att säga är att man inte kan bada i havet utanför då det är förenat med livsfara pga enorma vågor och kraftiga undervattensströmmar. Endast de "våg"halsiga surfarna älskar´t!


Kan inte ge Simon ochWendy nog med beröm för deras passionerade servicekänsla dom förmedlar och det är för dom man en dag skulle komma tillbaka hit. Dom driver detta med kärlek och en personlig service till sina gäster som saknar motstycke och något annat jag upplevt. Frukosten serveras av värdparet kl 8 till 9 på terrassen som vätter mot havet och alla gäster sitter vid samma bord och äter och samtalar om reseupplevelser och ger varandra tips vad man ska besöka på ön. Man får Simons goda omelett, varmt bröd och fruktsmoothies som inte är av denna värld. I all sin enkelhet är detta värt tusen gånger mer än den svulstiga frukost på det vräkigaste lyxhotellet. Ja ni förstår..... OM ni någonsin besöker Bocas så försök att få ett rum på detta underbara ställe! Det har toppbetyg både på bookings.com och trip advisor.


Vad som kännetecknar Panama är regnskogen och dess rika djur- och växtliv. Inför mitt voluntärprojekt i vår har detta varit en enormt bra skola och introduktion i vad som finns i djungeln och hur man ska värna om dess liv. Djugeln här på Bocas är hem till Howling Monkeys (som väcker mig med sitt brunstiga läte vid 6 på morgonen utanför dörren), White Face Monkeys, sengångare, papegojor, margayskatter och pilgiftsgrodor - alla som jag har träffat idag! Den historia som berörde mig mest var den om margaykatten Max som jag berättar om här nedan.



Jag besökte idag en kakaofarm i miniformat. Ett amerikanskt par som bor på en av öarna här driver en helt enorm botanisk trädgård på deras egen tomt och har 2000 kakaoträd. I oktober kom den närbelägna indianstammen över med en nyfödd margaykatt som övergivits av sin mamma (eller om mamman blivit dödad). Margaykatten är släkt med ozeloten för de som undrar. Den lilla margaykattungen var utmärglad och dom gjorde sitt yttersta för att mata den med pipett vilket den svarade på. Idag är kattungen 3 månader och heter Max och är sjövild! Han klättrar, sprattlar och leker och sliter kycklingbenen i stycken. Hungrig hela tiden enligt husse och matte. Robert (husse) tar ut Max varje kväll för att lära honom att klättra i träd då tanken är att en dag när han är tillräckligt stor ska anpassas ut i det vilda vilket tydligen är ganska lätt med dessa kattdjur. Lilla Max var underbar men svår att kela med då han var hal som en ål och gillar att bitas (utan att det gör ont) men oj så mjuk i pälsen!



På kakaofarmen fick jag även smaka på teremiter. Tvekade länge tills Robert sa att dessa var de mest välsmakande av dom alla med en pepprig persiljesmak - jag tog mitt mod tillfånga och tänkte att jag någongång måste smaka på vår proteinrika framtidsmat - och det var gott! Kan verkligen rekommendera att äta levande termiter (iaf denna sort som lever långt ner på trädstammen och inte bits)!


När vi kom tillbaka till vår resort satt en sengångare för en gång skull långt ner i ett träd och precis utanför altanen vid våra rum! Fick några fantastiska bilder på denna trötta varelse! Jag älskar den långsamma stilen och det ser verkligen ut som om han har rökt på med något nedåtchack men dock bara "morgon"trött då det är hans start på dagen. Sen blev det fart på honom och han klättrade uppåt stammen till toppen där de gröna härliga frukostbladen satt.



Här stannar jag två nätter till innan jag åker tillbaka en sista natt till Panama City och sen hem. Just nu är min devis hemma bra men borta bäst. Klimatet är verkligen underbart här och jag sover så otroligt gott om nätterna. Sen att vara omgiven av alla dessa häftiga växter och djur är otroligt spännande.


From Bocas with love!

Av Josefin Örnklint - Lördag 5 jan 15:05

     

                  

"Panamanians are tired and lazy and sleep more than average" - så sa vår lokala guide. Pga värmen och den höga luftfuktigheten blir man tröttare här och sover i genomsnitt längre och går mycket långsammare. Om man har sömnproblem ska man åka hit! Nog för att jag sover mycket hemma men här kan jag definitivt instämma i tröttheten då jag varit helt slut mellan 19 och 21 varje kväll och somnat med bokan på magen och sovit som en stock i 10 timmar. Efter att guiden fått information om min härkomst frågade han varför i hela världen jag åker till Panama då han menade att europeer inte reser till Panama - jag svarade precis som jag sagt till alla andra; varför inte? Han gillade svaret och tyckte jag var modig och uppskattade att jag ville besöka hans land.



Panama vätter mot 2 hav - sydsidan mot Stilla havet och norra sidan mot karibiska havet. Landet delas av en bergskedja och på norra sidan regnar det mycket och har därför regnskog medan man på södra sidan har det lite torrare. Här bor 4 miljoner invånare varav 90% bor mot den södra delen som vätter mot Stilla Havet. Enligt vår guide så är jobbmarknaden bra här. Alla kan få jobb och de flesta jobbar. Han säger att det finns väldigt få hemlösa då man inte får någon hjälp av staten. Inte heller så mycket kriminalitet mot turister då straffet på 5 år i fängelse avskräcker många.


Delar av staden känns dock inte trygga att gå i och man kan promenera i ett turistigt område när man i nästa sekund inser att man är i ett ganska utsatt område och man vill inget hellre än därifrån. Jag har promenerat klart i denna stad och när man som jag, blond, ca 1,80 lång med magväska och google maps i högsta hugg kommer gåendes, ja då väcker man onödigt mycket uppmärksamhet vilket inte alltid känns angenämt. Har därför varit på en del dagsturer.


Kanalen är väl det som kännetecknar Panama mest. Dygnet runt passerar stora fartyg från europa som ska leverera varor till "andra sidan". Med en enormt avancerad slusskonstruktion (och utbyggd kanal som blev klar 2016) som finns både på Stillahavssidan och karibiensidan, tar det sammanlagt 5 timmar att slussa medan hela kanalen tar 10-12 timmar att ta sig igenom. Inkomsterna kanalen medför till landet är ganska stora på $80/kontainer. Det fartyg jag såg slussa hade flera tusen kontainrar.



Att resa i Panama är lite kaosigt och lite rörigt - med andra ord inte perfekt och man hinner irritera sig på människor och företeelser flera gånger om dagen. Det kliar i fingrarna att effektivisera och organisera och man inser att i vissa delar av världen är man helt enkelt bättre på detta, dock skulle jag säga att de länder är i minoritet. Det är väl detta som kallas "lean management" på affärsspråk. Men att bevittna det icke perfekta, lite röriga och kaosiga ger en insikt och en ödmjukhet inför det man har hemma. Hemma lever jag i en (enligt mig) perfekt ordnad tillvaro där allt fungerar som det ska och där det finns enorm kompetens att prestera på en hög och kostnadseffektiv nivå. Trots vår perfekta och finslipade yta förvånas jag över hur mycket folk klagar och gnäller hemma. Är det inte om huruvida din hund får kissa i någons buske så är det att grannen tar en cigg på sin balkong eller att man i rusningstrafik får vänta 5 minuter extra på buss nr 4. Här är man nog glad om bussen kommer överhuvud taget. Med tanke på vad vi betalar och bidrar till systemet hemma så inser även jag att saker och ting ska fungera och att man ska få valuta för de pengar man betalar för en service eller vara men tycker ändå att jag dagligen bevittnar triviala klagomål. Jag växer och utvecklas som människa av att resa i icke perfekta miljöer - att se hur en stor del av befolkningen har det och trots det så är de flesta man möter glada och tillmötesgående individer som säkert kämpar mer än vad vi gör hemma för att få ihop till sitt dagliga levebröd.



Jag åker nu på 5 dagars exil från Panama City - var får ni veta om några dagar.


Hang in there!



Av Josefin Örnklint - Onsdag 2 jan 16:04

Min crashcourse i inka är nu över. Förundras över deras kunskap och intelligens för 500 år sedan. Perfektionen i byggnadskontruktionerna är häpnadsveckande. Inkariket sträckte sig från Chile i söder upp till Colombia i norr längsmed hela sydamerikas västkust där Cusco var "naveln"/centrum.


När man landar i Cusco känner vissa av den tunna luften och jag fick ta luftrörsvidgande. Cusco liggerpå 3500 möh och man kippar efter andan vid mnsta kraftansträngning. Vär som högst uppe på 3750 möh i en liten by. Man kan tro att Machu Picchu ligger högre men så är inte fallet. Det ligger på 2500 möh.


Nyårsafton bjöd på folkfest på stora torget. Där var packat med folk. Lämnade denna fashinerande kulturhistoriska plats med en känsla av lycka av att ha fått bevittna det. Via Bogota har jag nu hamnat i Panama City. Många har frågat mig varför jag åker dit och jag har svarat varför inte? Inte ska jag gömma undan pengar i varje fall.... Jag kommer hit helt utan förväntningar - ett blankt blad som ska fyllas i efter hand.




Av Josefin Örnklint - 30 december 2018 14:14

   

För flera år sedan såg jag ett TV-program från Machu Picchu som fångade mitt intresse. Ett kamerateam följde en grupp som gjorde en flerdagarstrekk med camping i tält. Det var något med det mystiska, den storslagna naturen, historien som berättar om Inkafolket som för 500 år sen hade sina boplatser uppe i Anderna, djurlivet och människorna som bor uppe i höglandet i Peru som jag kände en önskan om att själv få besöka.


Nu 2018 blev det av!


Det är en ganska lång, omständig och dyr historia att ta sig dit men när man väl är på plats överträffar det alla förväntningar man haft!


Inkaruinerna med Machu Picchu som den mest kända, upptäcktes 1911 av en amerikansk forskare som skulle in i den närbelägna djungeln och utforska de ruiner man tidigare hade upptäckt där. Med andra ord en ganska ny upptäckt som har fått arkeologer från hela världen att vallfärda till denna historiska plats.


Vi lämnade Cusco strax före 4 på morgonen den 27 dec. I 1,5 timme åker man bil till Ollantaytambo för att borda ett tåg som tar en utmed floden omgiven av de vackra bergen som börjar torna upp sig, till starten på KM104 Inkatrail.

Chris och jag hade turen att få en egen guide, Sergio, vilket gav oss möjlighet att ställa en massa frågor. I ca 4 timmar vandrar man med en jämn stigning längs med bergväggen med alltmer storslagen utsikt ju högre man kommer. Ju längre man kommer desto mer blir vegetationen regnskog och djungel.

Tillslut når vi Wiñawayna på 2 650 möh som var en boplats för Inkafolket.

Trekken fortsätter i ca 3 timmar med alltmer stigande trappor. Peaken är när vår guide informerar oss om vad som komma skall strax innan vi når Inti Punku, även kallad the Sun Gate och var en gång entrén till Machu Picchu. Vi ska få erfara vad lokalbefolkningen kallar för "Gringo killer"..... Det är precis vad det låter, en typ vertikal stentrappa som får låren att helt bedövas av smärta när man börjar klättra.

Själv lät jag som en blåsbälg mest hela tiden och man tror hela tiden att man inte orkar mer, vilket man gör! Man kan också bli omsprungen av "Porters" som är Andernas svar på sherpas och som bär 12-15 kg på ryggen. Dom skuttar uppför de ojämna stentrapporna likt bergsgetter i flera fall med sandaler på fötterna. Trots mina nya vandringskängor likställer jag mig med dunderklumpen som tungt dunsar fram flåsandes över stenarna.


Vid the Sun Gate får man den första vyn över Machu Picchu. Sen bär det nerför mot MP och känslan när platsen närmar sig omgiven av de spetsiga bergen är obeskrivlig och man får en känsla av att befinna sig i en sagovärld. Lamorna som betar sitt gräs bland ruinerna gör hela intrycket ännu mer äkta och man blir oerhört ödmjuk inför denna plats. Trots en massa turister råder en tystnad över platsen då man ej får utföra höga ljud, man ska respektera denna heliga plats.


Kvällen bjuder på middag med Sergio inne i den närbelägna byn Aguas Calientes. Jag provar stekt alpacka..... segt men god smak.


Morgonen efter möter vi upp Sergio kl 5 i Aguas Calientes som köat åt oss sedan kl 4 för att vi ska få komma med den första bussen upp till MP som avgår kl 6. Vi möter MP i en dimma men som sedan spricker upp till en soluppgång och vi får en historielektion av Sergio om detta väldigt speciella ställe.

Benen är som stumma, värkande stockar och som namnet Aguas Calientes antyder har byn varma källor man kan bada i i 32-37 grader. Efter de uppmjukande mineralbadet tar vi en rejäl Inkamassage med bl.a varma stenar som avslut på vårt äventyr. Kvällen bjöd på marsvinsmiddag som jag inte riktigt kan rekommendera någon att äta då den serveras hel på tallriken men med mest skinn och ben. Den stackaren dog förgäves.....

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se